|
En konstform om dofter från forntida Indien
För många år sedan påbörjade vi ett stort äventyr i jakten på en sedan länge fördold hemlighet, en gömd skatt, en helig konst begravd i det förgångna som fallit i glömska.
Sedan människans gryning har det varit känt att när man bränner substanser från naturen såsom blommor, bark, trä, rötter, frön och örter ger de ifrån sig en rik variation av olika och ofta mycket underbara dofter. Utforskningen av naturen har över tiden lett till att en frikostig aromatisk skatt blev funnen, innesluten i jasminblommans kronblad, ett litet Ambrette(hibiscus)frö, en kådlik droppe från spicewoodträet och i oräkneliga andra oväntade gömmor i naturen. Användningen av rökelse var vanlig i många forntida kulturer. Vanligtvis som en del av religiösa riter eller som en lyx för de rika. Ofta innehöll den mer än den söta saften från ett speciellt träd som brändes över glödande kol, såsom Frankincense och Myrra känt från bibeln.
I forntida Indien mognade denna kunskap om dofter till att bli en konstform – en helig konstform. För flera tusen år sedan upptäckte vediska rishis att varje doft, liksom varje färg och ljud, innehåller en egen speciell kvalitet, som har en förmåga att framkalla ett upplyft medvetande. Att bränna rökelse blev en viktig del av det forntida livet i Indien för att skapa en vänlig atmosfär, att förhindra sjukdom, som ett stöd till ett lyckligt och harmoniskt liv eller som en hjälp till meditation och i fråga om andlig upplysning. Varsamt kombinerade rishis de delikata blandningarna av många aromatiska substanser i tillverkningen av underbara och upplyftande dofter.
Den då använda tekniken var känd som ”masala”-metoden som betyder blandning. Man blandade ihop en deg av en stor variation av blommor, örter, löv, eteriska oljor, hartser, träpulver och vatten. Träkåda med klistriga egenskaper tillsattes som bindningsmedel. Därefter rullades degen varsamt på tunna bambustickor och tilläts sedan att torka i skuggan.
Teknikens hemlighet låg i kryddorna som tillsattes för att föra ut den fulländade rikedomen från varje doft. Irisrot tillsattes för att tillföra sötma. Saffran, kanel, klöver, muskotnöt, salvia, nypon och timjan erbjöd en överväldigande variation av toner. Ambrettefrön gav en mysklik doft o s v. Träpulver är basen för rökelsedegen. Till de djupa och rika dofterna som t ex amber och musk används det värdefulla sandelträpulvret. För känsliga blomdofter som t ex jasmin och lotus används träkol från kokosnötsskal, därför det brinner utan att avge någon egen doft. Till dessa träpulver tillsattes destillerade extrakt från ros, jasmin, champaca eller lotusblommor. För att bibehålla dofterna och konsistensen på rökelsen tillsattes hartser som t ex benzoin, labdanum eller olibanum. Likt de flesta forntida traditioner bleknade denna heliga konstform i vår moderna tid med vetenskap, sekularisering och materialism. Rökelse började tillverkas med tanke på att vara så billig som möjligt och att vara en kommersiell dussinvara. Rökelsen förlorade sin inre känsla och högre värde.
Den gamla masalametodens kompositioner av olika doftrika ingredienser ersattes med en billigare tillverkningsmetod där stickor doppas i en vätska gjord av doftextrakt, kemikalier och syntetiska bindningsmedel.
Även i Indien omvandlades den heliga konstformen till en kemisk industri. Den gamla masalametoden föll i glömska. Vår utmaning blev att återuppväcka en glömd konstform. Inte för att bara imitera som man gjorde förr, utan för att anpassa dofterna till vår moderna tid och smak. Vår efterforskning och experiment har återupptäckt masalametoden och dess naturliga kryddors hemlighet. The Mother´s Fragrances är tillverkade i den forntida traditionens anda, genom att använda sig av masalametoden utan kemiska tillsatser.
|
